Läpparna språkar inte alltid vad hjärtat vill visa

Noterat under lektionstid

Där jag satt i klassrummet och spanade efter händelser att iaktta möttes jag plötsligt av en tidlös och varm blick. Ögonen var vackra och hon log åt mig. Jag kände att jag omöjligt skulle kunna hålla tillbaka ett leende till svar. Hennes ansikte var uttrycksfullt och livligt. Jag fann en glädje i att följa henne med ögonen. Hennes uppklippta hår framhävde lite av öronen (de var ungefär i samma storlek som hennes små lillfingrar). I högra öronsnibben satt en rosa uttöjning som gav fina kontrast gentemot det svarta håret och hon var mer än söt där hon satt i mittenraden av klassrummet och nu hade vänt sig framåt, mot läraren. Jag tänkte inte mer på det utan stirrade tomt framåt och ganska snart fastnade jag i mina tankar. Från min plats i det högra bakre hörnet av klassrummet, där jag var utom syn för läraren som för tillfället delade ut böcker, kunde jag utan vidare unna mig att dagdrömma.
Inte långt därefter vandrade mina ögon runt i klassrummet igen. Jag kände mig allt för rastlös och tankspridd för att försvinna in i min egen värld. Jag sökte ögonkontakt.
Där jag tidigare mött en varm blick och ett fint leende fanns nu en besvärad min på det annars så lyckliga ansiktet. Ögonen var fokuserade i boken som låg på bordet och i svamlet hördes nu en ny röst.
-Jag vill inte ha 17. Jag vill ha 19.

Face to face with loneliness

Nu sitter jag här och tänker
precis som jag alltid gör.
Mina tankar. De som kvarstår
de som aldrig försvinner.
Varför?
Det är inte värt det
Allt beror på mig
nej, hur kan det göra det?
det är mitt fel, så är det bara

Det är december och julstämningen
borde ha tagit mig med storm.
Men nej,
Stämningen är död.
och vintern biter så hårt i mig
så olidligt hårt.